Jag och matte var på väg hem från promenaden och strax innan vi va hemma mötte vi en äldre herre som surt stirrade på mig och fräste nånting om att matte skulle hålla i hundkräket. Vadå hålla i hundkräket? Jag brydde ju mig inte alls om farbrorn? Jag varken tittade åt honom eller gick fram?
Matte och jag gick vidare men gubben fortsatte ösa ur sig fula ord och sa att jag och matte borde lära oss vett??? Jag förstod ingeting? Vi hade ju bara snällt passerat och inte gjort några som helst dumheter? Matte tröstade mig med att säga att jag inte skulle bry mig i den där gubben för han gillade inte hundar över huvudtaget trots att de skötte sig så fint som jag gjorde. "-Tyvärr måste vi lära dig att gå i koppel också" sa matte, vad det nu är.
Egentligen fick jag lust att springa ifatt farbrorn och bita han i benet men jag är en snäll lite tös jag och dessutom lämnar jag inte mattes sida på några villkors vis. Skulle inte falla mig in trots att jag är nyfiken och glad så är det min matte jag vill vara med. Fast det är klart, när jag blir lite äldre kanske jag provar nån gång.
Men en sak är klar, trots att jag är bara 14 veckor kan jag jättemycket saker!
Jag kan sitta fint!
Jag kan springa jätte fort!
Jag kan springa ännu fortare när matte ropar på mig!
Jag kan klättra på stubbar!
Och så kommer jag jätte bra överens med mina bröder för det mesta...när jag inte retar gallfeber på dem förstås och så har jag superbra nos säger matte...men det visste jag sen förrut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar